Mitt namn är Longinus, jag var Centurion under landshövding Pontius Pilatus. Jag skriver till dig, jag bara måste berätta om det jag har sett och hört. Det hände för många år sedan. Det var påsktid i Jerusalem och tusentals lamm skulle offras i templet. De judiska ledarna överlämnade en ung rabbin från Gallilen till Pontius Pilatus. Jag hade hört rykten om rabbinen, som predikade på ett annorlunda sätt och botade sjuka. Han var snickare och hans namn var Jesus, egentligen Yeshua på hebreiska.
Pilatus var trött på judarnas religiösa infall och skickade rabbinen vidare till kung Herodes. Jag fick order att eskortera honom dit. Herodes hånade och klädde honom i en konungslig mantel och utmanade honom att göra under. Märkligt nog sa Rabbinen inte ett ord. Han var som påskens menlösa offerlamm. Jag kom ihåg två rabbiner som läste och diskuterade. I deras heliga skrift står det om en profet, som ”blev misshandlad, men ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Som ett lamm som förs bort för att slaktas”. Kunde det vara den här mannen?
Herodes skickade oss tillbaka till Pilatus, som förhörde rabbinen och jag lyssnade till samtalet. Aldrig har jag sett någon stå inför landshövdingen med sådan värdighet. Förundrad hörde jag honom säga till Pilatus, ”du har alls ingen makt om den inte blir dig given”. Pilatus blev förstummad inför den auktoritet han mötte. Hans fru kom mitt i förhöret, berättade om en dröm och varnade sin man för att befatta sig med rabbinen. Jag minns att Pilatus visade oro och obehag inför att döma honom. Det skrämde mig än mer när jag hörde rabbinen säga att han hade kommit för att ”vittna om sanningen”. Han sa att han var kung i ett rike som inte är av den här världen och att han skulle komma tillbaka ”i makt och härlighet”. Vem är han egentligen, frågade jag mig? Han var jude, det kunde inte vara en romersk gud som kommit hit.
Under förhöret hörde jag hur de judiska ledarna och folket, medan de väntade på Pilatus dom, ropade ”korsfäst honom”. Det fanns så många frågetecken, jag förundrades över hatet som rabbinen utsattes för. Var han inte för dem en profet sänd av Israels Gud? Varför var han inte välkommen? Med tanke på att rädda rabbinen erbjöd Pilatus folket att frige en fånge, rabbinen eller Barabbas. Men folket ropade ge oss Barabbas, de ville ha en mördare och våldsman istället för den fredlige rabbinen.
Pilatus gav med sig och beordrade mig att gissla rabbinen för att sedan korsfästas. Jag hade gett order om gissling flera gånger förut, men denna gång var annorlunda. Soldaterna tog honom, klädde av honom naken och släpade honom till en påle. Rabbinen var oskyldig till anklagelserna om uppror mot Kejsaren, men jag kunde ingenting göra. För första gången hade jag svårt för att se på tortyren. Det är vanvördigt att säga det, men det vilade något Gudomligt över scenen jag bevittnade. Jag blev påmind om att min vän Kornelius, centurion i Ceacerea, som konverterat till judendomen, hade berättat att i judarnas heliga skrift står det, ”det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig”.
När gisslingen äntligen var över, hängde rabbinen som död vid pålen. Jag minns att jag befallde en soldat att bära ut honom. Då hände något otroligt, rabbinen som var sönderslagen och låg i sitt blod, reste sig upp. En beslutsamhet vilade över honom trots hans sönderslagna kropp. Det gick kalla kårar av fruktan ner efter min rygg. Jag var aldrig rädd på slagfältet, men inför den enkle rabbinen kände jag fruktan.
Soldaterna hade virat ihop en krona av törnen, som de tryckte ner på hans huvud. Klädd i en lånad purpurröd mantel förde Pilatus honom ut till folket med orden Ecce homo, se mannen. Jag minns hur larmet tystnade i några sekunder inför uppenbarelsen av den törnekrönte rabbinen, men sedan ropade folket ”korsfäst” med ännu större intensitet än förut.
Jesus bar sin egen patibulum, bjälken som skulle placeras på en påle. Två våldsmän bar också tvärbjälkar genom Jerusalem. Vi gick till en plats vid en farväg på Oljebergets sluttning där man brukade hålla folkräkning och där vi korsfäste brottslingar, väl synligt för alla. Soldaterna slog med sina piskor och förbannade. Det blev för mycket för mig, jag beordrade den grymmaste av dem att ge plats för någon annan. I samma ögonblick föll rabbinen framstupa ner för en trapp med bjälken över sig. Jag grep en mörkhyad man och befallde honom att bära hans tvärbjälke.
Det var olidligt att se rabbinen bli fastspikad på bjälken. Märkligt nog bad han för bödlarna. Innan vi hissade upp honom på pålen sprang en kvinna fram och kastade sig över profeten och ropade i förtvivlan. Man berättade att det var hans mor, Maria. En jude från Nasaret sa till mig att en ängel sagt till henne att barnet hon skulle få var den Högstes son, som skulle bära mänsklighetens synd. Tankarna arbetade i mig. Kornelius hade citerat för mig ur den heliga skriften, ”han var sargad för våra överträdelser och slagen för våra missgärningar”.
När jag funderade över det jag bevittnade kom plötsligt ett mörker över Jerusalem och rabbinen ropade i ångest, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag skakade i hela kroppen, det var som om ondskan var rådande. Det blev tumult vid korset, folket skrek och lämnade platsen under stor fruktan. Efter tre timmar började marken skaka och korsen svajade. Jag kommer ihåg hur jag greppade rabbinens kors och hur den korsfäste ropade högt, ”Det är fullbordat”! Än idag kan jag höra det genomträngande ljudet av hans röst som rullade ut över Jerusalems kullar. Jag skalv i mitt innersta, det var ju så prästen sa i templet när lammen slaktades? Kunde det vara möjligt att den märklige rabbinen, Jeshua, var Guds offerlamm?
När mina tankar kretsade omkring offrandet, hördes ett dån från templet och ett moln av damm omgav byggnaden. Jag såg att den tunga bjälken, som höll upp det tjocka förhänget framför det allra heligaste, hade brustit och det väldiga draperiet var delat mitt itu. Panik rådde på tempelplatsen, jag hörde hur prästerna ropade och försökte hindra folket från att närma sig den heliga platsen. Då slog det mig med en våldsam kraft, att jag en hedning, kunde se in i det allra heligaste! I det ögonblicket hörde jag den korsfäste be, ”Fader i dina händer befaller jag min ande”. Hans huvud föll ner mot bröstet, han var död. Då öppnades mina ögon och jag såg det, han gav sitt liv och det var för mig! Det var inte vi romare eller judar som hade bestämt hans öde, han avgjorde själv när han skulle andas sitt sista andetag! Mina gudar, som jag fruktat hela mitt liv, hade aldrig gjort en enda kärleksgärning för mig, men den här rabbinen var kärleken själv som offrade sig för mig. Det var så överväldigande att jag ropade ut vid korset, ”den mannen var verkligen oskyldig han var Guds son!”
Så vill jag också berätta för er om den stora triumfen. När rabbinen togs ner från korset beordrade Pontius Pilatus oss att vakta vid hans grav. Hans lärjungar hade sagt att han skulle uppstå från de döda på tredje dagen. Tidigt på morgonen den tredje dagen, när vi pratade och berättade historier för att hålla oss vakna, omgavs vi av ett kraftigt ljussken och stenen för ingången till graven rullades bort. Marken skakade och vi kastades omkull. Plötsligt kom den korsfäste ut ur graven, utan sin svepning. Jag kunde se hålen efter spikarna i hans handleder och fötter och såret efter spjutet som jag stack i hans sida på korset när han var död. Mina vakter sprang av fruktan och gömde sig bland klipporna, men jag låg som fastnaglad vid marken. I mitt inre fanns en djup frid. Jag drogs till gravöppningen, då såg jag att hans svepning låg där helt orörd. Jag minns hur tårarna rann över mitt ansikte och jag ropade, ”Han är verkligen uppstånden!” I den stunden föddes jag på nytt, mitt liv skulle aldrig bli detsamma som förut. Jag bara visste att rabbinen, Jesus, Yeshua, från Nasaret var Guds son och den Messias som judarna och världen väntade på.
Vi beordrades att aldrig berätta om det som hänt, men jag kunde inte låta bli att tala om vad jag sett och hört. Ingenting blev som förut, efter en tid tog jag av mig den romerska rustningen, gick ut i världen och predikade om uppståndelsen och syndernas förlåtelse i Jesu namn.
Min djupaste och högsta önskan är att också du ska ta emot Guds son och bli född på nytt som jag.
Just nu befinner jag mig i min hembygd, Kappadokien. Jag vet att jag snart ska dö som martyr, men det gör jag med glädje.
Så önskar jag dig Guds frid.
Din vän Longinus